Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gluntar går en rik anda av poesi, men ingalunda på samma sätt
genom alla melodier, av vilka många äro »ovedersägligen plagiaten>.
Han finner, att Wennerbergs melodiska tillgång är någon gång
klen, ehuru det bland hans arbeten överhuvud dock även finnas
»sköna, rika motiven>, t. ex. Magisterns flamma, Anklagelsen och
En solnedgång i Eklundshofsskogen. Mankell påtalar »vissa, den
rena satsen vanställande, illalåtande ackordföljden>. Och även
under förutsättning att alla gluntar ägde musikaliskt värde,
så frågar Mankell, vad i alla fall studentlivets orgier och cynismer
ha att skaffa i Apollos innersta helgedom! Han förvånar sig över,
att de uppväxande sångarna ej tröttna att sjunga stycken, vilkas
hjältar äro »dåsigt-druckna, half- eller hel-lärda» och frågar,
om detta är en ädel genre. Man måste ovillkorligen le, då
man läser följande av moralisk förtrytsamhet uppfyllda ord:
»Nog är det en underlig tid, i hvilken man icke finner det mindre
passande att låta fruntimmer, ja ännu i oskuldens ålder stadde
barn, kasta en blick in uti förhållanden, ofta tillräckligt lättsinniga, för att komma dem att rodna på brödernas, på fädernas vägnar».
En annan musikbedömare, Anders Sidner, fällde sina omdömen
i privat form i ett brev till vännen Josephson.1 Sidner är överhuvudtaget förtjust i Gluntarne och gör iakttagelsen, att Wennerberg, oaktat all romantik i sin själ, i sin musik dock står på
klassisk grund. Han beklagar emellertid »åtskilliga hårdheter
i form och oegentligheter af många slag, som vittna om brist på
rutin i stämföring och en viss inskränkthet i utfinnande af kontrapunktiska resurser, hvilket allt gör honom en smula lik skojaren
Almquist». — Mycket lovordande är märket B. (= P. C. Boman)
i Post- och Inrikes tidningar 2 ; där medges, att texten till en och
annan sång står vida över musiken, men »i allmänhet är jag,»
skriver recensenten, »för min del af den tanken, att i detta verk
liksom i Bellmans qväden, poesi och musik så sammanvuxit, att
de icke, utan att ömsesidigt såras, kunna lösryckas från hvarandra».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
