- Project Runeberg -  Gunnar Wennerberg som musiker /
163

(1929) [MARC] [MARC] Author: Gunnar Jeanson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Mera berättigande ligger i Almquists mening, att både melodi och
harmoni i Wennerbergs tonkonst ytterst härstamma från Hreffners
koraler. »Särdeles tydligt», skriver han1, »märker jag inflytandet av
de svenska (som 8, 215, II 1, 76, 264) med deras lättflytande, manligt vackra melodier.» Men även härvidlag går Almquist för långt,
och man kan med bästa vilja åtminstone icke godtaga de hreffnerska
koralerna såsom källa till gluntmusiken, även om de kanske ha
spelat en viss roll, och några direkta melodiska reminiscenser av
betydelse kan man svårligen tala om: väl skulle däremot kunna
sägas, att det i visst avseende existerar en allmän frändskap mellan
Wennerbergs musik som helhet och Hreffners osminkade och flärdfria stil; detta gäller givetvis mest Wennerbergs andliga tonsättningar och manskörer. Beträffande Gluntarne kan man välja t. ex.
melodien till På Flustret en söndagseftermiddag, som äger något
av enkel, värdig koralkaraktär.
Vad särskilt angår Gluntarne, framstå andra stilistiska anknytningar såsom mera väsentliga. Givetvis har lieden, enkannerligen sådan densamma utvecklades här hemma av Geijer och
A. F. Lindblad, varit förebildande för Wennerberg, speciellt
i fråga om mera rent lyriska partier. Också anspråkslösare,
populära sällskapsvisor komma i betraktande, och något av Bellmans kynne vilar onekligen över mer än en melodi. En reminiscens från Geijers Söderländskan i Norden påpekar S. Almquist2 i begynnelsemotivet i En solnedgång i Eklundshofs-Skogen.
Vill man möta tonfall, tydligt erinrande om A. F. Lindblad, bör
studeras t. ex. Slottsklockan. Här och där kunde Wennerberg
komma med en eller annan djärvhet, som i den tidens smak tedde
sig mycket vågad: däri gick han utöver Geijer och följde jämna
steg med Lindblad, som också han inte skydde att ibland skriva
på ett sätt, som utmanade den konservativa musikkritiken. I fortsättningen blir tillfälle att påvisa några exempel på Wennerbergs
för sin tid anmärkningsvärda »djärvheten>, vilka i våra ögon te sig
mycket naturliga och föga påfallande. Här skola blott erinras om
ett par ställen, som påpekats av Almquist3 : en oförneklig avvikelse
från den gängse smaken gör tonsättaren, då han i En solnedgång i
Eklundshofs-Skogen låter melodien direkt sätta in på inledningstonen fiss emot G-dur-treklangen, och i Gluntens vigilance är den
1

a. a., ibid.

2

a. a., sid. 41.

3

a. a., sid. 39.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:25:49 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/wennerberg/0177.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free