- Project Runeberg -  Gunnar Wennerberg som musiker /
168

(1929) [MARC] [MARC] Author: Gunnar Jeanson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

168

Den enkla visans stil går igen i flera andra gluntar; men hur skenbart anspråkslös den musikaliska skruden i dessa än kan te sig, så
är dock intressant att se, hur väl ton.sättaren i några enkla perioder
och deras ackompanjemang förstår att fånga det väsentliga i den
stämning eller situation dikten tolkar. Man känner i sådana fall
ingalunda något behov efter utförligare, genomkomponerad gestaltning, beroende naturligtvis också på att dikterna i fråga direkt inbjuda till strofisk behandling. Ett utmärkt prov på ett
uniformt musikaliskt grepp är Uppsala är bäst med dess jämnflytande, motiviskt enhetliga melodik. Det finns hos denna en behaglig, ostörd »låt gå»-karaktär, den fortlöper raskt utan komplikationer
och avbrott. Först är det Magistern, som yttrar sig och frågar, om
inte Uppsala är märkvärdigt bra, »Bättre än någon annan fläck
på hela jorden?», varpå följer Gluntens instämmande, att »maken
till den sta’n, Finns ej ta mig fan». De äro båda utomordentligt
ense om Uppsalas förträfflighet. Det godmodigt humoristiska i
Gluntens repliker understrykes genom de återkommande oktavsprången uppåt. Det frappanta i denna sång ligger i dess medvetna, rytmiskt-melodiska monotoni, vilken också motsvaras av det
strikta tonika-dominantförhållandet: i ackompanjemanget finnes
icke någon annan harmonisk gång än I-V. I denna konsekventa
enkelhet ligger en viss originalitet.
Den jovialiskt småtrevliga stämningen efter ett behagligt rus,
då de båda prata om månen, som sniken står och glor bakom gardinen, bel~dsagas av en menuettartad, halvt smågemytlig och lätt,
halvt sentimental melodi (Huruledes månen intresserar sig för
Glunten och Magistern). -Eller också gäller det att måla den glada
hemmarschen på kvällen från Eklundshof, då Glunten och Magistern i upprymd stämning bege sig hem i sällskap med några
kamrater efter en krogfest. Wennerberg har här just på pricken
fått fram det friska, för att inte säga överförfriskade marschhumöret; det hela är lagt på den rent rytmiska bogen: melodi
finns egentligen bara i pianostämman. Stycket, som är mycket
kort och alls icke använder modulationer, giver utmärkta prov på
en livfull duett-ensemble i parlandostil; under åtta takter halvsjunger Magistern uteslutande på f och sekunderas av Gluntens
litet andfådda fraser.
Några andra gluntsånger, som i möjligaste mån koncentrera


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:25:49 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/wennerberg/0182.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free