- Project Runeberg -  Gunnar Wennerberg som musiker /
203

(1929) [MARC] [MARC] Author: Gunnar Jeanson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

203

återge orden rätt och begripligt är för honom hufvudsak; och detta
är äfven kompositörens hufvudsakliga mål vid skrifvandet af ett
recitativ, skulle jag tro. Der största vigten lägges vid tonsatsen
och icke vid ordsatsen, blir recitativet, såsom sådant, förstördt.
Detta gäller nu egentligen om det s. k. enkla recitativet, som både
är det äldsta och det af Italienarne mest använda, men i betydlig
mån äfven om det accompagnerade och taktmessiga. Det gäller
äfvenså företrädesvis om komiska operan, men i hög grad också
om den heroiska och romantiska. Blott ett exempel! Att Gluck
är en mästare i recitativet, nekar säkert ingen. Låt någon föredraga Agamemnons herrliga aria: ’O Artemis’ och vid de i densamma förekommande recitativerna begagna sig af det hos oss och
tyskarne vanliga recitationssättet, nemligen med sångröst; och jag
frågar med tillförsigt, om det ej nödvändigt måste bli tvunget,
liflöst, fult. — - — Det är onekligen en stor fördel för den italienska sångaren, att recitativet har ett motsvarande musikaliskt
element inom sjelfva folklifvet, att det hos honom ej blott förekommer som konstyttring, utan äfven i alldagliga samlefnaden
visar sig som en nationel egendomlighet. Jag har ofta varit i tillfälle att höra, huru vid lifligare samtal eller under upprörd sinnesstämning de sista stafvelserna eller orden i hvarje sats uttalas på
ett sätt, som tydligt påminner om de vanliga tonfallen i recitativet.
Mellan uppretade och grälande gondolierer i Venedig var det till
och med vanligt, att. hela satser framsades recitativiskt; och de
kringståendes då och då i chorus yttrade: ’che cosa?’ ... ’va via!’ ...
’brutta bestia!’ ... ’benissimo!’ ... o. d. föreföllo mig rätt ofta,
genom ett märkbart, om ock alldeles omedvetet, iakttagande af den
talandes slutton, som de korta och bestämda accordanslagen af
orchestern vid ett recitativ på scenen. Emilio del Cavalieres uppfinning af denna musikform bestod väl egentligen deruti, att han
från gondolen och barcan, <ler den lefde ett friskt men rått naturlif, inflyttade honom på scenen och <ler öfverlemnade honom åt
en högre konstutveckling.»
- — - Det icke oviktiga bruk Wennerberg gjort av unisona
körpartier, vilka införas såsom verkningsfull kontrastverkan, bör
framhållas. Man kan hänvisa till n:r 27, »Herre, du är vår tillflykt», där det unisona stället vid »Vårt lif varar sjutio ån> gör sig
väl med den kraftfullt markerade stegringen a-b-h-c. I n:r 38,


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:25:49 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/wennerberg/0219.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free