Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Giovanni da Verona — har man målat en dekoration med kariatider.
Och själva de rafaeliska freskerna äro ofta restaurerade, särdeles
grundligt i koloristiskt avseende i slutet av 1600-talet av Carlo Maratta.
Men likväl ge bilderna ännu i dag det väldigaste, mest djupgående
intryck av världskonstens mäktigaste idéframställning.
Kyrkans och vetenskapens bilder upptaga de två största väggfälten
mitt emot varandra, statens och konstens få nöja sig med något
mindre fält över och omkring fönster å de båda andra väggarna.
Inskrifter ur dekretalerna samt ur Cicero och Virgilius ange över
bilderna huvudtankegången:
Divinarum rerum notitia (fig. 28.)
Denna bild, som anses ha tillkommit först (omkr. 1509), kallas vanligen
efter Vasari la Disputa del Sacramento, d. v. s. utvecklingen
av frälsningsmedlets hemlighet. Annars är också “teologien“ ett vanligt
namn. Rättare vore: den himmelska och den jordiska kyrkan (som
frälsningens organ). Bilden har, som så många andra av Rafaels
större kompositioner, två avdelningar: en jordisk och en himmelsk.
De sammanhänga här både ideellt och reellt. Främst korrespondera
bådas mittpartier: hostian i monstransen på altaret samt treenigheten
i skyn. Kretsen av helgon nedanför denna bildar övergången från
det jordiska till det himmelska, och direkt åstadkommes denna också
av de fyra änglagestalterna med evangelieböckerna, grupperade kring
den hel. Andes duvosymbol. Från det ena till det andra partiet gå
förbindande linjer, markerade t. ex. i gester och blickar.
Båda partierna ha för huvudscenerna liksom en absidial fördjupning.
I det övre har man funnit anordningen analog med — och väl även
beroende av — den traditionella framställningen av Yttersta domen.
En sträng, matematisk uppbyggnad behärskar det hela, liksom i
Rafaels äldre kompositioner. Men innanför varje grupp råder en
stor växling och kontrastverkan. Schemat för det hela, ehuru i vida
enklare gestaltning, fanns redan i Peruginos Cambiobilder — i vilka
Rafael kanske medverkat — och i den unge mästarens fresk i S.
Severo, som ovan omtalats. (Jfr fig. 11 ovan!).
I det övre partiet dominerar självfallet Kristusgestalten, som håller
fram sina genomstungna händer till tecken av frälsningen genom hans
död, varom sakramentet erinrar å altaret inunder — där hostian förvandlats
till hans lekamen. Denna Kristusgestalt, som i konstens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
