Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ene upptäcker Rafaels egna drag (se fig. 15 ovan). Den andre har man
än gissat vara Perugino, än Sodoma, som Rafael velat hedra; nyligen
har man (Wanscher) framkastat, att det sannolikaste är att figuren
skulle föreställa den konstnär, som nu stod Rafael närmast, nämligen
Bramante. (Månne icke dragen äro väl ungdomliga för denna attribuering?)
Zoroaster skulle vara Jacopo Sadoleto, den påvlige sekreteraren,
vilken måhända också deltagit i planens utarbetande för denna
bild. Rafaels porträtt (se fig. 15 ovan) är ju hans mest säkra (egenhändiga)
självporträtt, tyvärr dock övermålat liksom flere av de övriga
gestalterna.
Färggivningen har annars också här — ursprungligen — i hög grad
framhävt kompositionen och betonat huvudmomenten, massornas fördelning
och rummets fördjupning. Också här är det guldgula jämte
det högblå huvudfärgerna för denna verkan, än anbragta tillsammans,
än omväxlande. Mot det blå i Aristoteles’ dräkt står annars — liksom
i altarbildernas huvudfigurer — det röda i Platos. För övrigt
äro här, i överensstämmelse med kompositionen, färgskiftningarna
synnerligen rika, och särskilt förekomma ofta s. k. changeantverkningar,
mer eller mindre omärkliga övergångar i samma färgplan, t. ex.
från blått till rosa, från grönt till guld eller också till rödbrunt o. s. v.
Såväl i färger som i linjer och uttryck betecknar “Skolan i Athen“
den största rikedom och mångfald i Rafaels “oeuvre“.
Numine afflatur (fig. 31).
Här illustrerar Rafael den inspirerande livsverksamheten, konsten
eller “poesien“. På Parnassen är det stilla frid, kontemplation, inre
seende, harmoniskt meddelande. I en fritt grupperad krets av de nio
“sånggudinnorna“ samt skalder och skaldinnor sitter i gudalik nakenhet
Apollo själv under lagerträd, helt hängiven åt inspirationen: “av
gudomen är han ingiven“ (numine afflatur). Som accompagnerande
instrument har han det mest melodiska, fiolen; hans blick riktas i intuitionens
ögonblick uppåt. Det är hos denne Apollo, naturligt nog,
något antikt — liksom i hela scenen — men tillika har han över sig
något omedelbart liksom ur folkfantasien hämtat. Han har också
blivit en urtyp för inspirerade gestalter i konsten ända fram till Ernst
Josephsons Strömkarl och Näcken.
Någon sträng komposition har Rafael, som jag antydde, här icke
iakttagit — väl helt avsiktligt, då det gällde en sådan scen och då han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
