Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den fjärde stora bilden, som upptar helväggen mitt emot Heliodors
utdrivande, har — enligt vad man numera allmänt antar — utförts
av någon medhjälpare (t. ex. G. F. Penni). Rafael har dock antagligen
varit med om den allmänna planen samt översett det hela. Är
1514 var rummets dekoration färdig (enligt inskrift på tre ställen);
bland det sist utförda var troligen denna bild; Attila avskräckes
från plundringen av Rom. Två himmelska gestalter, Petrus
och Paulus, Roms skyddspatroner, visa sig och hejda segerherren.
Scenen är livlig, men överfylld och utan klarhet i kompositionen.
Också här är emellertid en verksam motsats: mellan de krigiska
horderna i upprörd kamp och påvemaktens representanter i lugn
värdighet. Leo I bär — naturligtvis — Leo X:s drag, den fetlagde
mediceern, som på våren 1513 efterträtt Julius II. Också i hans följe
ser man flera personhistoriskt intressanta gestalter.
Så avslutades detta andra praktrum i påvarnas residensslott, som
nu genom Rafael och Michelangelo blev ett konstens centrum
utan like, med bilder, epokgörande för hela den följande utvecklingen.
De båda mästarnas arbeten gå här parallellt, även om Rafael
förut påverkats av Michelangelo. Innan den första stansen målats,
hade den förre — såsom man nu anser — icke fått se den senares
påbegynta takdekoration i Sixtinska kapellet, och den andra stansens
framställningar gå i en helt annan riktning.
Genom dessa visar sig Rafael som en dramatisk kompositör av
första rang. I kompositionens slutenhet och handlingens koncentration
övergår han Michelangelo, vars överlägsenhet åter ligger i gestalternas
mäktighet och storslagna patos. Som en äkta dramatiker
når Rafael sin verkan genom några få personer, bipersonerna
äro också få, men de äro grupperade så skickligt att de verka
som massa. Han skyr därvid icke starka kontraster och djärva
förskjutningar. Den stränga symmetrien aktar han ej mera nödig,
tvärtom visar han att livfullheten betingar assymmetri.
Rafael tränger här också fram till en för tiden ny verklighetsuppfattning,
en realism, med påtaglig sannolikhet också i de fingerade
eller fritt komponerade scenerna. Den ökade betydelse för
bild- och rumsverkan, han i andra stansen ger åt ljus- och skuggverkningarna,
bidrar i hög grad härtill — i den första stansen stå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
