Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rafaels eldiga natur har nog ofta mött hos kvinnorna en beundran,
som lätt övergått till lidelse. På giftermål har han väl stundom tänkt,
och morbrodern Simone di Ciarla synes ha uppmuntrat honom härtill.
Ännu 1514 svarar han härpå lätt avböjande. Något år senare
blev han emellertid, som jag berättat (ovan s. 86), verkligen förlovad,
nämligen med en släkting till hans beskyddare kardinal Bibbiena.
Denna Maria Bibbiena synes då ha varit mycket ung — sådana
förlovningar ingingos ofta med minderåriga, särdeles i den förnäma
världen. Partiet har nog varit ett vanligt resonnemangsparti — tillställt
av kardinalen, såsom Vasari insinuerar — men det behöver ju icke
hindra att Rafael fästat sig vid den unga flickan, och att hennes bortgång
med döden före bröllopet gick honom till sinnes. Han bestämde
också att hon skulle begravas där han en gång skulle vila, invid ett
altare i S. Maria rotonda (Pantheon), och att en gravskrift skulle sättas
över henne, Rafaels brud.
Rafael säges också ha haft ett mera konstant förhållande, en älskvärd
person som bodde hos honom. När han låg på sitt yttersta —
berättar Vasari — lät han “som kristen“ denna “amata“ lämna huset
och gav henne ett hederligt underhåll. Kanske var hon den samma
som förut åsyftats på tal om hans tjänare Baviera. Kanske också
densamma som sedan i traditionen går under namn av “la Fornarina“,
mjölnardottern, som Rafael älskat och som skulle ofta stått modell
för honom (till hans madonnor).
Vasari, som gör ganska perfida insinuationer (han stod Michelangelos
krets nära) — bl. a. säger han att utsvävningar skulle varit vållande
till Rafaels död —, vittnar emellertid på ett annat ställe att denne
förde “en helig vandel“.
Rafael har sannolikt, som så många andra snillen, varit en passionerad
natur, och under den tiden kunde passionen hos en sådan man
som Rafael ta sig fritt uttryck, hur nära man än stod den heliga
stolen. Men vad som bröt honom i förtid torde, som de flesta forskare
nu antaga, ha varit — trots all lätthet att skapa — det oerhörda,
jäktande arbetet på så många olika områden. Som Anton Springer
säger: “Skapandets vällust hade förtärt hans märg och ben,
övermåttet av arbete berövat honom levnadskraften.“
Strax före påsk 1520 lades han ned på sotsängen, i en häftig feber,
heter det. Denna sjukdom grep smärtsamt hela det påvliga hovet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
