Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Det var den dagen det regnade välling öfver hela
värl-den», svarade pojken.
Nu gåfvo de sig af för att rota efter det svarta liket ock
fingo så fatt i bocken, ock den ville de inte kännas vid som
sin präst. Så gick göingepojken fri för det, för de trodde,
han var vriden i skallen.
Så någon tid därefter så ville käringen gifta bort sin here.
ock det var inte konstigt att få honom en tös, för han var
ende pojken ock en behållen knase. Käringen hade gjort upp
saken med en utanbysgräbba, ock den dagen hon gick för att
hämta hänne, sade hon till pojken:
»Nu skall du göra rent, men inte hela huset, bara fyra-fem
bjälkalag i stugan. Sedan skall du ta det gröna ock den
vänligaste örten i hagen ock lägga det i soppegrytan, ock till sist
skall du göra dig söt ock ijädra upp dig själf på bästa vis.»
Pojken lofvade göra, som hon sade, ock så benade hon
åstad efter gräbban.
Under tiden bar pojken vatten i stugan, så det förslog
något, för det var hans mening till att fylla fyra eller fem
väggarum med vatten upptill bjälkarna. Men det lyckades
iote, för där var hål på vindögonen, där rann det ut, ock så
blef han ked af det görat. Men i hagen stod grisen, honom hade
käringen mälat grön, för han inte skulle bli så fort skiten.
Nq tog pojken honom ock slängde honom i soppkittelen.
Hunden hette Orta, ock vänlig var han, tyktes pojken, ock så efter
med den i kittelen! Till sist sprätte han upp en stor
fjäderdyna ock smorde öfver sig själf med sirap ock rullade sig
sedan i fjädern. Sådan satt han pä en träknubb i stekhuset,
när modern kom med gräbban.
Käringen frågade honom då, hur det kunde vara, att han
gjort alt detta vid stugan ock soppan ock sig själf, ock han
sade, att så hade hon själf sagt, han skulle göra.
Men käringen hon snodde sig nog så fint för gräbban med
att säga:
»Ja, se min pojk han är alltid så spaserlig ock rolig.»
Tösen tänkte väl både si ock så om den spaserligheten.
Men eftersom han var rik, så fick det gå, ock så blef där
i sin tid bröllopp. Men när natten kom, kunde inte bruden
bärga sig längre, utan när de voro komna i brudkammaren,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
