Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
frukter, ty hvart lif af kärlek är ju en vår, som
lefver evigt och ej förgår.
Ina Rosqvist synes redan med stilla allvar
vandra sin väg fram i menniskokärlekens tjenst.
Med tiden tror jag äfven hon skall taga sin
doktorshatt. — Hon behöfver blott få det
lefvande för sig, att hon dermed tjenar sin lifsuppgift,
sina medarbetare på ett verksammare sätt, och
hon skall förmå öfvervinna sin motvilja för
offentligheten och disputera med glans.
Icke pekar jag på doktorshatten derföre att
jag skulle tro, att endast innehafvaren af den
skulle kunna fylla sin plats, men jag har den
illusionen, att den skall hjelpa till att betrygga
den väg, som rödjas för kvinnan på medicinens
fält, att gifva ökad tro på att hon är sin uppgift
vuxen.»
Ett annat blad av anteckningarna, vilket ger
oss en liknande inblick i Rosina Heikels
tanke- och känslovärld, hänför sig till ett tillfälle, då hon
tackade en krets av manliga och kvinnliga
vänner och meningsfränder, som hedrat henne den
dag, då hon fyllde sextio år.
»Att sålunda blicka tillbaka», säges där, »då
man hunnit till lifvets eftermiddag, är ju ganska
vemodigt, ty så oändligen litet har blifvit gjordt
af det man önskat göra; och det åter, som blifvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
