Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
John slog häftigt armen om Marta, i det han
hviskade: »Är du ledsen däröfver, Marta?»
Hon lutade ett ögonblick sitt hufvud emot
hans axel, likasom en fågelunge, som söker ett
skydd. Hon kände hans läppar tryckas mot
sina och slet sig lös, i det hon hastigt begynte
springa uppför trappan. .
»Jag kommer i sommar till I Iangö,* ropade
John efter henne, och där uppifrån ljöd ett
jublande: »Ja kom!» till svar.
John Wall var icke en af dessa öfverförfinade
nervösa kulturmänniskor, som dissekera hvarje
själsintryck, hvarje känsla, och som lefva i
stämningar. Hela hans ungdom hade varit en hård,
sträfsam arbetsdag. När han som en nitton års
yngling kom ut i det stora brusande världslifvet,
där hvarje muskel spännes i kampen för
tillvaron, gällde det för honom att slå sig fram
ensam, han hade endast sig själf att lita till.
Han hyste ett visst förakt för människorna, hans
ungdomliga tillit till dem hade fått en svår stöt,
då hans fars konkurs inträffade och han såg,
huru de så kallade vännerna drogo sig undan
en efter annan, och huru människorna med en
beklagande axelryckning vände sig från den man,
hvars spirituella tankar och kvicka infall de kort
förut beundrat och haft sin glädje af. Den
ärelystne och känslige ynglingen hade hårdt träffats
af den sociala förintelse, som en konkurs
medför. Strax efter slutad kurs i polyteknikum
reste han ut. Han skulle icke sitta här hemma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
