Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ventionella i sätt, tal och åtbörder kvar på land.
Likasom ett ansikte tar sig bäst ut i någon
viss belysning, så finnes för hvar och en
människa någon situation, någon infattning, som
låter alla hennes fördelaktigaste egenskaper
framträda. Det var på hafvet John Wall först lärt
känna Olga Björkegrén.
»Sådana till utseendet kalla, stolta kvinnor
kunna vara varma ...» Han sökte slå bort
dessa bilder, dessa tankar, de voro ju
galenskaper, vanvettiga fantasifoster, han älskade ju
Marta . . . visst älskade han henne ? Men när
han i denna stund ville framkalla hennes bild,
blef den, så väl som allt det han erfarit, känt
och tänkt under dessa förgångna veckor, blekt,
dödt och likasom overkligt. På bottnen af hans
natur, som tycktes så praktisk och nykter, fanns
ett egendomligt svärmeri för det ovanliga och
säregna samt en viss fåfäng svaghet för det som
syntes och tog sig bra ut. Naturen kunde ibland
reagera och komma honom att handla trots
förnuft och logik. Hans ensamma lif i främmande
land, utan dessa osynliga, men starka band, som
förena individen med det samhälle och de
människor, vid hvilka naturen bundit honom, hade
i hög grad bidragit till att hos John nära den
egoistiska själftillräckligheten. Människan är
född att vara lycklig, hon äger rätt till all
möjlig lycka, om hon icke stör andra, — var den
favoritregel han ständigt upprepade för sig själf
och enligt hvilken han ville handla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
