Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XIX.
Mär Marta på kvällen lämnat Arvid, satt
lian några ögonblick orörlig, behärskad af
en enda tanke.
»Hon älskar honom,» mumlade han
upprepade gånger för sig själf.
Han lutade hufvudet mot sin arm ned öfver
bordet och grät lidelsefullt och bittert öfver det
en grym natur nekat honom att själf någonsin
cftersträfva.
Ja, naturen var grym, planlös, förfärlig! Den
hade icke hos honom kväft drömmar, längtan,
lidelse, men den hade gjutit alla dessa känslor i
en liten vanmäktig, förkrympt kropp. Han älskade
Marta, han älskade hennes själ och kropp, han
älskade henne just sådan han ständigt hade henne
framför sig: hennes mjuka ljusa hår, öfver
hvil-kct han ibland, medan hon läste för honom,
brukade låta sin hand glida som på lek; hennes
stora ärliga grå ögon, hennes smärta flickgestalt
och till och med hennes litet haltande gång;
genom den hade hon ju stått honom närmare,
hade han alltid tyckt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
