Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I första ögonblicket, när han fått visshet om
att Marta älskade John, hade han oaktadt smärtan
däröfver tillika erfarit en vild glädje. Nu skulle
Marta lida samma kval som han själf, ty hade
John besvarat hennes känslor, skulle han icke
gått bort både i går och i dag; han undvek ju
henne, det syntes tydligt. Men i nästa minut
blygdes Arvid. Älskade han icke Marta högre
än sig själf, skulle han icke söka skydda henne
för lidande?
Han satt länge stilla med hufvudet nedlutadt
öfver armen, så stilla att modern, som en gång
kom in utan att han märkte det, trodde att han
sof och sakta smög sig ut igen.
Slutligen hörde han någon komma in från
tamburen. När han såg upp, varseblef han John,
som ville skynda förbi in till sig, men Arvid
hejdade honom.
»Marta har varit här hela eftermiddagen både
i går och i dag; hon ville träffa dig. Jag är
säker på att hon var bedröfvad öfver att du
cj var hemma, nu som förr,» sade han, i det
hans röst darrade litet.
John vände sig mot brodern; hans ansikte
hade ett vredgadt uttryck. »Å — kvinnorna äro
sig alla lika, de mena ändå aldrig ärligt,» sade
han häftigt, i det han gick in i sitt rum.
Arvid satt åter en stund försjunken i tankar.
— Nej, så här kunde det icke fortgå; det var
ju Martas lycka det gällde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
