Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nej, endast en smula trött, det betyder
ingenting.» Han tog sina kryckor och steg
raskt upp.
När Marta kom hem, efter att hafva följt
Arvid till det lilla hotellet, där han bodde, tog
hon fram den kartong till en solfjäder, som hon
för närvarande hade under arbete. Hon satt en
lång stund med pennan i handen, utan att komma
sig för att göra ett enda streck.
Sammanträffandet med Arvid hade djupt gripit henne, det
hade åter väckt tankar, känslor och minnen, som
hon trodde sig för länge sedan plånat ut ur sitt
lif, men nu märkte hon att det ingenting betydde,
om hon erkände dem eller ej; de funnos likvisst
där, de hade alltid funnits där och utgjorde
likasom tusen oslitliga band. Arvids hänförelse och
patriotism hade liknat en stor klar eld, som en
mörk vinterdag sprider ljus i de dunklaste vrår.
Nu strömmade de till henne, dessa minnen ...
Där var den stora ljusa byggningen, där hon
bott om somrarna på landet. Det hade alltid
varit solsken den tiden, byggnaden framträdde
alltid öfvergjuten af klart ljus ur en kort, skarp
middagsskugga. I den vassbevuxna viken
nedanför hoppade på spetsen af hvarje liten våg en
glimmande solreflex. De röda, flata
granitklipporna voro blankspolade af hafvet, som gröpt
dem i underliga former eller knäckt sönder dem,
medan i remnorna en seg tall eller björk knipit
sig fast och fatt alla sina grenar snedvridna af
stormen. Och så var där sandmon med sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
