Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
der och andras sorger skulle numera betyda
föga för henne. Det var ju i alla fall ingen
mening med detta lidande. Lifvet var en stor
ironi, det ref obarmhärtigt sönder våra finaste,
vackraste känslor och strök slutligen bort
alltsammans genom ett stort, okändt, fruktansvärdt
något, som kallades döden. Alla Martas känslor
uppreste sig mot en sådan meningslös grymhet.
Hon ville hafva ro, hon ville arbeta i fred,
arbetet var det enda som återstod henne, det
kunde åtminstone skaffa henne nöjet af ära och
rykte. Den enda glädje hon haft, Arvids
vänskap, skulle kanske äfven fråntagas henne, ty
för henne kunde han aldrig blifva annat än en
älskad bror.
Hon kände ingen lust att gå hem, utan
ströfvade omkring till dess det började skymma.
Hon tyckte det vara en lättnad att gå bland
idel främmande människor, hvilkas sorger och
fröjder hon icke behöfde bekymra sig om.
När Arvid skildes från Marta, hade han gått
in i Luxembourgträdgården, där han satte sig
på en bänk. Han tog af hatten och lät den
milda luften stryka öfver sitt heta hufvud. Hans
dröm under denna sista tid hade varit vanvett.
Marta hade ju älskat John. Kan man väl älska
mera än en gång? Öppnar sig blomknoppen
mera än en gång för solens kyss, — men om
solen bränner för starkt, vissnar den. Sådan
var naturens lag. Naturen var grym, förfärlig.
— Arvid såg på sina smala, genomskinliga hän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
