Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De första låga, djärfva, af hafvet rundspolade
och sönderknäckta rödaktiga klipporna, som båda
inloppet till Helsingfors, hade blifvit synliga.
Hafvet var spegellugnt med endast långa, grunda
dyningar efter föregående dags blåst. Morgonen
var mulen, haf och himmel voro lika färglösa,
lika bleka, ljusa, grått i grått; man förmådde
knappast urskilja randen, där de båda möttes.
»Jag kunde icke minnas att här hemma var
så blekt och färglöst,» sade Marta till Arvid,
som i detsamma kom upp på däck. Hon ryste
ofrivilligt.
»Fryser du?» Arvid räckte henne en plaid.
»Nej tack . .. jag tror det är invärtes, man
likasom krymper ihop af att se allt detta bleka,
kalla. Ser du huru oändligt blek himmelen är?»
Arvid såg sig omkring. Han tyckte om
detta stora, vida haf, där man andades så fritt
och lätt, han brydde sig icke om färger och
nyanser.
»Du har ju själf varit så ifrig att komma
hem,» sade han. Han föreföll missnöjd, han
förstod icke livad Marta ville. Dessa senaste
två veckor hade han varit mycket nervös, mycket
orolig. Han längtade att komma hem till ro
och ensamhet, ty trots alla förnuftsskäl, skulle
han ännu icke på länge lugnt kunna uthärda
att dagligen vistas tillsammans med Marta.
Marta stod och såg modlös ut mot det grå
hafvet, då i detsamma en ung sjöman af båtens
besättning gick förbi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
