Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
akademien. Den svenska allmänheten, som hittills icke hört talas om Höckert, fäste
nu stora förhoppningar vid honom. Allt detta sporrade till nya ansträngningar, och
Höckert återvände till Paris med godt mod.
Hela artistverlden begynte nu förbereda sig till den andra verldsexpositionen,
som 1855 skulle ega rum i Paris, fyra år efter den första i London. Att i täflan
med hela verldens konstnärer uppträda på arenan var nu nästan en pligt för Höckert,
att vinna seger vore kanske en djerf tanke, men äfven denna egde Höckert rätt att
hysa, ty han kände, att han var en konstnär och visste att han ärligt arbetat. Ett
fosterländskt, historiskt ämne från den tidsålder, han företrädesvis studerat, torde
säkrast föra till målet. Så tänkte Höckert, men hade icke ännu gjort sitt val, då
ett par svenska vänner på besök i hans paris atelier fingo se hans lapska portfölj.
En skizz i sepia af en gudstjenst i Löfmocks fjellkapell väckte deras lifliga beundran,
och de besvuro konstnären att just för verldsexpositionen använda detta för en svensk
konstnär långt mera betecknande motiv än de sedvanliga illustrationerna till historien.
Mer och mer genomträngdes Höckert af samma åsigt. Med ifver och hänförelse
angrep han sitt nya motiv. Hans vän Fredrik Wilhelm Scholander har i novellen
Luisella beskrifvit huset, i hvilket Höckerts atelier då fanns, de förhållanden, under
hvilka han där arbetade, och hur taflan växte fram —
»Ett härligt konstverk är den och motivet,
att Jean med ens till lyckans höjder klef.
Det snille, som så rikt var honom gifvet,
slår ut i detta sköna mästerbref,
som ställer Jean i oförgänglig dager
och låter honom dela Rembrandts lager.
I taflans bakgrund är en glugg, der solen
slår in och sprider en reflex så varm:
der står ock presten högt på predikstolen.
På golf och bänkar, mellan vägg och karm,
ses än en qvinna i den vida kjolen,
än männer med gevär på luden arm,
än barn som slumra, mödrar ock, som söfva
och skönsta moderspligt mot barnen öfva...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
