Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
såg att denna tafla nästa år skulle göra hans namn». Den gjorde så äfven. Det
var denna tafla, som väsentligen uppehöll den svenska konstafdelningens anseende
på 1855 års verldsutställning, som åt sin mästare förvärfvade första klassens
guldmedalj, ett stadgadt konstnärsnamn och europeiskt rykte. Hvad under då, om
konstnären fordrade erkännande äfven af hemlandets myndigheter? Han hoppades att få
taflan inköpt af staten, att erhålla ledamotskallelse till akademien samt — såsom
bruket var i Frankrike — efter vederbörandes förslag dekoreras af Konungen. Men
det begaf sig, att sådana ’pretentioner’ af en ung man syntes en gammal man något
impertinenta; och denne gamle man var just den vederbörande , hvars åtgärd
erfordrades för önskad utgång af den tjugunioårige, berömde konstnärns förväntningar.
För denne »vederbörandes» uppfattning var Höckert en pensionär, som icke till
akademien i Stockholm insändt någon tafla och alltså icke satt akademien i tillfälle
att sjelf bedöma hans konstnärsskap. »På ordet af främmande konstdomare» borde
akademien, tyckte han, icke låta Sverige åkande på Frankrikes hundsvett» (så
skref han till Höckert) »sjelfmant visa honom de hedersbetygelser, som han aldrig
med egna bemödanden af fäderneslandet påkallat». Men trots dessa känslor mot
stipendiaten »planerades hos höga och högsta vederbörande» för taflans inköp för
uppgifven summa. Underrättelsen härom kom emellertid till Paris för sent (febr.
1856). Höckert, som påräknat helt annat sinnelag i akademiens styrande krets, kände
sig sårad. Den stora taflan kunde han efter expositionens slut ej åter mottaga i sin
atelier, der redan en ny, stor duk var under arbete. Intet svar hade ingått från
Sverige ännu vid expositionens slut. Så mottog Höckert franska regeringens
köpeanbud — och den präktiga taflan pryder sedan 1857 museum i staden Lille.
Försäljningen till Frankrike var ett hastigt steg, alstradt mera af konflikten mellan den
gamles och den unges lynnen än af afsigtliga åtgärder å någondera sidan. »Andra
konstnärer, som hedrat sitt land, fingo lagrar från hemorterna» sade Höckert, »jag
fick ovett». Huru mycket svenska statens konstgalleri förlorat på konflikten visade
sig för Sverige först 1866, då taflan från Lille med särskildt tillstånd lånats till vår
nordiska konstutställning. Huru mycket svenska konsten förlorade genom denna stöt
för Höckerts sjelfkänsla, kan ej utredas. Man är endast alltför benägen att fördöma
hvad man kallar konstnärsfåfänga, utan att ens i ringaste mån göra sig reda för
hvilka de andliga krafter äro, som dana konstnärssjälen. Samtidigt med motgången
i hemlandet drabbades också Höckerts känsliga sinne af en hjertesorg, allvarligare
än han måhända sjelf i början trodde. Men åt den förtrognaste bland vänner
hviskade han mer än en gång dessa vemodiga ord: »Så som jag målade när Luisella
lefde, så målar jag aldrig mera.» Luisella, den italienska skönhet, som tjenat
Höckert, som modell för qvinnofigurer i lappska kapellet, hade äfven fäst honom vid
sig med ideella band. Scholander har tecknat hennes öden i den anförda novellen,
han har äfven tecknat konstnärens sorg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
