Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
visste det nu alltför väl: det ena slaget hade
gält brodern, det andra en, som varit henne
ännu kärare.
Aldrig hade hon fullt och öppet vågat visa
sina känslor för broderns vän, den unge
löjtnanten, ty var icke han vacker, käck och
lef-nadsglad och hon själf ful, allvarsam och fattig,
och lådde icke skammen vid det namn hon bar?
Men så besynnerligt hade det händt, att fastän
han kände många vackra, glada, rika flickor,
sökte han troget, hvarje gång han kom hem på
besök till sina föräldrar, upp henne, som var ful
och fattig. Och när han trädde in, var det
såsom när solen plötsligt en mulen dag bryter
genom molnen, gifver strålglans och lefvande lif åt
det som förut varit mörkt och dödt, och gör allt
så skönt att hjärtat bäfvar af sällhet öfver att
sådan härlighet kan finnas på jorden. Under
dessa korta stunder af namnlös sällhet blef
Henriettes enformiga, grå hvardagslif ljust och
klart som en vårdag, färgrikt och öfverraskande
som ett äfventyr. Då drömde hon
människohjärtats evigt unga dröm om kärlek och lycka.
Sista gången de träffades, målade han
hennes porträtt. Han var en skicklig miniatyrmålare
med skild förmåga att träffa likheten,
sades det. När porträttet var färdigt och han
skrifvit sitt namn med sirliga små bokstäfver,
som i rundning följde den ovala ramen åt, hade
han velat säga något. Hvad det var, det visste
Henriette mer än väl, ty hade icke hans ögon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
