Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ningom eröfrade gossarna hennes hjärta. Det
gick med våld och list, med olydnad och odygd,
ty för hvarje gång ånger och tårar följde på
förseelserna, trängde de underkufvade i själfva
vär-ket ett stycke längre in. Och om fröken Henriette
under denna kamp och strid hos barnen spårade
något nedärft släktdrag, betingade det alltid
liksom en viss rätt till öfverseende. Sålunda växte
gossarna småningom in i hennes hjärta, liksom
ympkvisten växer samman med den gamla
stammen, och detta sårade, sjuka hjärta läktes
omärkligt genom de friska safter, som omsattes af de
unga, lifskraftiga skotten.–––––-
När den långa arbetsdagen gått till ända,
var det en gammal ensam kvinna, som såg
tillbaka på dess hetta och möda. Den dag yngsta
gossen blifvit sänd till kadettkåren, kände sig
„gamla fröken“, som fröken Henriette numera
kallades, emedan hennes hår blifvit hvitt redan
innan hon fyllt fyratio år, djupt högtidlig till mods.
Hon hade nått det stora, långe efterstråfvade
målet; nu fingo gossarna med Guds hjälp själfva
taga vid. Hennes vackra, flitiga händer fingo ligga
sysslolösa för första gången på många år, och nu
skulle hon hafva tid att tänka på sig sjålf, det
som hon hela lifvet igenom fått betrakta som
något öfverflödigt, ja, nästan otillåtet.
Samtidigt timade en annan stor förändring
i hennes lif: en gammal aflägsen släkting dog
och lämnade henne oförmodadt ett litet arf. Först
stod hon alldeles förbluffad, lik den som från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
