Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var Vigströmskan, som berättat Mina,
hvad folket talade om »unga frun“ och assessorn.
Vigströmskan var icke god på »unga frun“, hon.
Först hade det varit så välsignadt väl, barnen
voro bittida och sent på Skärnäset, och det tog
intet slut på alla karameller, granna bilder och
vackra saker, som »unga frun“ skänkte dem. Men
en dag hade hon på sitt vanliga häftiga vis
ban-nat barnen och beskylt dem för att hafva tagit
hennes dyrbara halsband, som alla förgäfves sökte
den dagen, tils Mina på kvällen fann det bakom
spegeln. Då hade barnen gråtande sprungit hem,
men Vigströmskan hade kommit ned till Skärnäset
alldeles hvit i ansiktet af vrede och stält unga frun
till svars för det hon understått sig kalla barnen
tjufvar. Vigströmskan hade brukat munnen fult
den gången, ty fastän hon eljes icke talade
myk-ket, fann hon ord nog, när hennes stolthet
sårades. Folket i byn kallade henne högmodig.
På vägen till festen fick Mina många
intresserade åhörare, som gärna lånade örat åt
nyheterna från Skärnäset. Och alla voro öfverens
om hvad man skulle tänka om assessorn och
»unga frun.“––––––
Den stora ängen, som sluttade ned mot
stranden, bredde i eftermiddagssolskenet ut sin
festskrud af flaggor, vimplar och gröna
girlander med brokiga pappersblommor. Fru Rosendahl,
som med handen öfver ögonen till skydd för
solen stod framför tältet med lotterivinsterna och
blickade ut öfver festplanen, hade uppbjudit alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
