Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med assessorn. Skomakerskan, som har
gräsbete för fåren på Stenörn, har sett henne och
honom där. Inte låter en ärbar hustru kyssa sig
af en främmande man“.
„Du ljuger“, orden nästan kväfde fröken
Henriette, „du ljuger — det är afunden, som
talar i dig — du är alltid afundsjuk“. Och den
lilla skälfvande, mullbetäkta handen visade mot
grinden: „bort, bort“!
Darrande, nästan bedöfvad af sina känslors
häftighet skyndade den gamla damen upp på
vinden, därifrån hon kunde se utöfver stranden till
Stenörn.
På stranden kom Marusja långsamt
vandrande hemåt, medan aftonsolen tecknade hennes
graciösa gestalt i en lång skugga framför henne.
Ute på fjärden lyste solen på ett hvitt segel. Men
Mathias syntes icke.
Fröken Henriette skyndade nedför trappan
den kommande till möte. Då hörde hon
plötsligt ett slag på farstufönstret; hon vände sig dit
och såg genom rutan Mathias’ ansikte blekt och
vanstäldt, med ett uttryck af oerhörd smärta och
förtviflan. I det hon öppnade sina skälfvande
läppar för att fråga, hvad som händt, var synen
försvunnen. Hon stod stel af fasa. Det var
ingen lefvande hon sett, en varsel hade det varit
— nu hade en olycka skett.
Vid grinden mötte hon Marusja. Från de
skälfvande läpparna ljöd ett skri, buret af vinden
långt utöfver stranden: „Hvar är Mathias“?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
