Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af allt. Där fans mer än nog af arbete; den sjuka
behöfde vård, den lilla nyfödda ständig tillsyn,
och de andra barnen trampade liksom
hundvalpar „gamla fröken“ ständigt i fjäten. I början
voro barnen förskräkta för den lilla varelsen med
de underliga ögonen, hvilken ständigt tigande
rörde sig fram och åter i stugan. Under de
förgångna årens ensamhet hade fröken Henriette
kommit ur vanan att tala; också hennes mest
brinnande böner till Vår herre hade ju endast
varit en suck af förtviflan eller ett skri ut i
mörkret. Men det goda hade förskräckelsen med sig,
att barnen lydde hennes minsta vink.
Utan att hon själf märkte det, väktes genom
barnen ett efter annat af de slumrande minnena
i hennes själ. När barnen på kvällarna gått till
sängs, hörde hon dem bedja, att far skulle
återvända från hafvet. Hennes trötta tanke mäktade
icke uppfatta, hvem bönen gälde; hon fasthöll
endast minnet af att hafvet fordom slukat allt det
hon egt kärast i världen, och det minnet manade
henne att förena sina böner med barnens om att
hafvet skulle gifva igen sitt rof. Förut hade hon
under dagars ångest och nätters kval bedt om
död och förintelse. Brinnande böner om
förbarmande och räddning riktade hon nu till lifvets
herre.
Allt efter som dagarna gingo, vek mörkret
från fröken Henriettes själ. Och en ny värld
framträdde ur detta mörker. Den var så oändligt
enkel och hvardaglig, att hon själf icke varsnade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
