Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
morgon skulle hon upp, barnen, gården,
kreaturen, alla behöfde henne, det var bara att taga i
på nytt, sade hon. Sedan tackade hon med
tårar i ögonen fröken Henriette. Att Robert den
stormiga kvällen funnit vägen till Skärnäset, hade
varit Guds underbara skickelse. — Men gossen
hade alltid sina funderingar för sig, han var icke
lik andra barn, sade modern med en viss
stolthet, i hvilken gömdes en förhoppning för
framtiden.
Fröken Henriette hade suttit tyst nedlutad i
stolen. Brordottern var icke rätt säker på att den
gamla hört, hvad hon sagt, ty det hände ännu
ibland att fröken Henriette hvarken tyktes se eller
höra som annat folk.
Plötsligt begynte hon tala. Redigt och klart
föllo orden, när hon talade om den gamla
familjen, om dess forna makt och anseende, om dess
fattigdom och förnedring och slutligen om den
sista stora olyckan. Aldrig förr hade ett ord
härom gått öfver hennes läppar, men nu, sade
hon, hade brordottern rätt att veta allt. Och
allmogekvinnan lyssnade, liksom ett barn undrande
hör på en märkvärdig saga. Allt detta var dock
för henne så långt borta, så vidt skildt från den
värld hon rörde sig i, att det icke kunde få
någon betydelse för hennes lif. När orden
förklingat i höstkvällens oändliga tystnad, slumrade hon
in, trött och försvagad af sjukdomen.
Men för fröken Henriette hade berättelsen
blifvit en uppgörelse med det förflutna. Sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
