Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
samman, Gudi lof. Du ser att den, som har
ögonen öppna, kan många gånger ute i lifvet
se illustrationer till de bekanta orden: “Gud
låter icke gäcka sig/’ Värst var att efter
bröllopet blef Margreta lika lått på tråden som
Frans hade varit innan de vigdes. “Två troll
ha svårt att dansa i takt,” såger ordstäfvet,
Men det spörjs alltid längre och låter alltid
värre, när en hustru faller i laster än när en
man gör det.
Nå, inte hängde sig Frans för det. Inte
en gång om halsen på nå’n vacker tös som
förr i världen. Men jordbruket vanskötte han
så man kunde gråta, och det hjalp inte att
grefven gång på gång satte ner arrendet för
honom. Han trifdes ju inte hemma; någon
gästgifvaregård fanns inte i byn; långt år hår
till sta’n och många vänner hade han inte.
Så började han sitta på kärran sin mesta
tid. Frans Flackare blef hans vanliga
“kännesnamn,” för han åtog sig körslor hit och
körslor dit. Han skjutsade resande och han
körde flyttelass. Och hade han inte annan
utväg, så satte han sig själf i sätet på den
gamle “holsteinaren” och for in till sta’n för
att se om där kunde vara nå’n utsikt till
förtjänst.
Hur det går med “vågabönder” till
sjuttonde och sist är en gammal historia. Det är
ett sant ordspråk att “en inte hittar mycket
på landsvägen, men en kan tappa mycket dår.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
