Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Flackaren skröt mycket öfver alla de m&nga
grofva pängar han förtjänte på sina skjntsar,
men han blef mera luggsliten, snuskig och
fattig med hvart år.
Ocli alla slags odygder lärde han sig ute
på de där färderna. Han kom i slagsmål med
hin och lians gamla mor, och han skulle varit
illa ut, om han inte varit så slängd i att ge
“danska skallar” med benen. Det var ett nytt
sätt att slåss, på den tiden åtminstone, och hin
vete hvar Flackaren lärt sig det.
Kinkigare än den där färdigheten i benen
var hans fingerklåda. I skolan redan hade han
en ovanlig förmåga att “snyta” en smörgås från
kamraterna då och då. Den där
“knepighe-ten” utvecklade sig allt mer och mer. När
han började med sitt flackande, hade han
aldrig betesfoder med sig — det fingo
allmänhetens fält bestå. Osade det katt, var han
vips på kärran och kilade.
Under en färd uppåt Göinge hårad r&kade
han emellertid illa ut en gång. Han tog miste
om hästar i ett hållstall och eget var det: han
som annars hade så kvicka ögon, borde ha
kunnat upptäcka att de hästar, han tog, voro
dubbelt så stora och feta som de krakar, han
lämnade kvar. Men det nöjet blef honom så
dyrt, fastän han sköt skulden på sina
borttappade glasögon, att han aldrig vågade sig på
så stora affärer mer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
