Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tämja sin svarta undantagsko. En kan
komma fram utan sprakfålar, sa Flackaren.
Det var en härlig syn, ska du tro, att se
honom köra enspännare med sitt svarta nöt,
hälst de två gånger om året som gubben gick
till altars. Då satt han nackstyf, nyrakad, i
starkt blånad “nattkappa,” i blå
vadmalskläder och en- flera gånger stukad, lurfvig,
brand-röd “storm’’ i en liten häckvagn på en
foder-säck, under det kobelätet så fromt
marscherade upp till Guds hus. Många, som gingo
samma väg fram i allvarliga tankar, hade
riktigt svårt att låta bli att gapgrina. Som före
detta kyrkorådsledamot tog gubben in i
själf-vaste prästgården, och prosten underlät aldrig
att bjuda honom på middag efteråt — kanske
mest för att gubben inte skulle bli ett åtlöje
på hemvägen också.
Men kan du tänka dig, att när
gubbafilu-ren här om da’n skulle ge sig af på den
sista färden, hade han bud på klockaren och sa,
att hans sista vilja här i världen var att han
ville åka till grafven efter sin svarta ko. Han
stod ju rent ensam i lifvet, så där var ingen
som lade sig emot det. Och har man varit
galen hela lifvet igenom, så är det åtminstone
en viss konsekvens att hålla i så länge man
är ofvan jord. Men annars tycker jag för min
enskilda del att om man flackat världen rundt
efter allsköns hästkrakar, så kunde man som
en kristen också låta ett par krakar dra sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
