Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
n
kunde i nödfall dra ett bloss på cigarren.
Olyckligtvis skrämde det karlarne i ställen för att
locka dem, och snart hade en hel hop
för-fasligt roligt åt ‘‘Barna Karnas’’ jordgubbe
funderingar — som den kvicktänkte skollärare
Jönsson brukade kalla hennes planer på att
få en slaf under toffeln.
Hennes stofthydda blef emellertid allt
väldigare, och samtidigt flyktade allt mera de
behag, som hon möjligen ägt i sin ungdom.
Hon blef äfven allt råare och allt slarfvigare
med sitt yttre. Följden blef också den att
det alls inte kunde falla någon in att ens glo
åt henne, och fem, sex år förflöto utan att
någon tycktes vilja våga sig fram med ett
frieri.
Detta fann Karna lika märkvärdigt som
oförskämdt.
Hon började hysa ett stumt förakt för byns
manfolk, som inte ville se, än mindre nappa på
hennes många krokar. Bara hon talte om
dem, kunde man förstå, att den, som en gång
skulle bli det slutliga offret, skulle få sota
dyrt för hela könets vanvördnad mot
“Barna-Karna.” Därför tordes ingen klifva fram.
Ingen utom en enda.
Och det var nätt upp den ynkligaste af
dem alla. Den som inte ens en torpartös
eller handtverkaredotter skulle velat ha. Byns
värste sabbesock. Det var Rasmus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
