Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fröjd att leka med lille Sef, bära honom fram och
tillbaka i stugan och sjunga för honom. Pysen var ock
synbarligen mycket förtjust i att vara hos fadern, i
trots därav, att dennes understundom ganska skarpa
haka kom pysen att grina rysligt illa, då Holger kysste
honom.
Men då pojken stundom skrek, utan att faderns alla
konster kunde få honom att tiga, blev Holger otålig och
befallte med dundrande röst pojken att vara tyst. Då
hoppade Sef till, såg trint på fadern med sina stora,
blå ögon, som alltid tycktes simma i tårar, och gav
sig därefter merendels att storskrika ohejdat. Den
första tiden fick då Elna taga honom och tysta honom
på det sätt, som aldrig fadern, utan endast modern
kan det, och Holger gick ut ur stugan, under det
han för sig själv smått muttrade något om, att »blir
inte den klockare en gång i sina dar, den gaphalsen,
så måtte då ingen bli det!
Men en dag, då Josef var vid pass 8 månader
gammal, ville han ej upphöra med sitt skrikande, trots
Elnas alla ansträngningar, och Elna lade honom
slutligen i vaggan och gick ut, alldeles uttröttad av att
sjunga och vyssja och gunga honom.
— När du inte orkar längre, så tiger du väl, sade
hon halvhögt.
Men när Elna var utgången, började Holger på att
tysta pojken, och då detta ej ville lyckas, fick fadern
klart för sig, att den lille skrek av ondska, att det
var arvsynden, som framträdde, och att den onde
fiendens välde skulle i tid brytas, på det ej barnets
själ skulle gå förlorad. Så tog han en kvist av
kvasten och risade sin son ganska eftertryckligt. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
