Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och Janne tyckte, att Ingvar Mickelssen var en apa,
en popporgjöja!1 Och denna likhet i tycke kom sig
därav att Janne tyckte om Ellemina och Ellemina
tyckte om Janne. Visserligen hade de just ej så stora
utsikter att få varandra, men Janne menade som så,
att så länge Ingvar ej talat rent ur skägget, var ej allt
hopp ute, och så länge han själv blott fick se Ellemina
var dag, ständigt vara i hennes närhet och ibland
en söndagskväll kunde få sig en kyss av henne i
trädgården — ja, så länge ansåg han sig som den
lyckligaste människa på jorden. För övrigt var han en av
dessa lycklige, som leva nöjda i det närvarande och
aldrig göra sig bekymmer för framtiden. Till Jöns
Jönsson eller gumman hade aldrig ett ord blivit sagt
om deras unga kärlek, men Ellemina var ständigt
rädd, att det en dag skulle bryta löst, och detta så
mycket mer som hon kände, att hon aldrig skulle äga
mod att trotsa föräldrarnas vilja — därtill hade hon
från sin spädaste barndom lärt sig hysa för stor
vördnad för dem. Och därför låg hon vaken mången
natt, drömde och byggde luftslott, suckade och bävade
för vad framtiden skulle bära i sitt sköte. Men hon
hade .alltid vant sig att frambära alla sina bekymmer för
Honom, som är kärleken själv och i kärlek leder allas
öden. Och grät hon, så grät hon i tysthet — ingen
såg henne annat än lugn, blid och vänlig, kärleksfull
och öm mot föräldrarna.
Ellemina satt i trädgården och plockade bladen av
en röd marenblomma2 — kanske satt hon och
räknade ut, om det, hon tänkte på, skulle slå in. Janne
1 Papegoja; 2 tusensköna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
