Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ja, då får ni åtminstone lämna en inmurad
kop-parkittel emellertid! sa Ingvar.
— Vi ha inte mer än en, och den flyttas aldrig från
gården, sa gumman kort, nästan ovänligt.
— Och inga lamm! sa Ingvar med låg röst och
liksom för sig själv. Hm, hm! Och han började räkna på
fingrarna. Jag kan få Per Hans Peolina vilken dag jag
vill, och hon får femtitusen utom allt bohag emellertid.
»Man tar hellre kläde än vadmal», som min vän,
patron Elling på Oxagården, brukar säga.
— Vi behöva inte nödga vår dotter på någon! sa
modern, och ådrorna på hennes panna begynte svälla.
Ellemina började hoppas: hon smög sig ut i sterset,
men lät dörren till stugan stå på glänt. Så gav hon
Janne ett tecken, att han skulle komma in, och om ett
ögonblick stod han i sterset vid hennes sida.
— Nåå? viskade han och tryckte krampaktigt hennes
hand.
Hon lade handen på hans mun, gick på tå bort och
ställde sig bak dörren och vinkade, att han skulk
komma efter. Han satte tofflorna och snart stod han
där, men som det var trångt om plats, smög han sig
tätt intill henne.
Inne i stugan hade där några ögonblick rått en
pinsam tystnad. Jöns Jönsson såg oroligt än på sin
hustru, än på Ingvar. Slutligen sade han:
— Fyrtio tusen skulle jag kanske kunna skrapa
samman, om jag tömde taskan.
— Det ger sig nog, tänkte Ingvar. F—n så dumt
jag inte begärde femtitusen.
— Den, som är söt för matpåsens skull, glor surt, miär
den är tom! sade gumman, nästan hånfullt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
