Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men hur det nu går, så kommer jag inte att tjäna
här längre: får jag Ellemina, så köper jag fars hemman
— får jag henne inte, så har jag ingenting att gå här
efter längre, utan då blir det att gå ut i världen och
glädjas åt den tid, som har varit, och trösta sig med
hoppet om ett annat liv där ingen skiljer våra hjärtan.
Ellemina började snyfta.
— Min lilla piga! Min lilla piga! sa modern lugnande
och gick bort till henne och torkade hennes kinder
med söndagsförklädet — hon, som alltid var så rädd
om sina söndagsförkläden.
Janne såg det och han började fatta mod.
— Att du är trofast, Ella lilla! det vet jag, och att
du har förståndiga föräldrar och en mor, som vill dig
väl, det vet jag också — det vill din far även, —
tillade han, och själv har jag aldrig varit ett rö, som
drivs hit och dit av vädret. Och därför är jag glad
i hoppet emellertid, som min vän, Ingvar Mickelsson
säger.
Han sade de sista orden med en så lustig ton och
så likt Ingvar, att Jöns Jönsson kom i skratt och
modern torkade sig om munnen med söndagsförklädet
för att dölja sitt leende. Ej ens Ellemina kunde
underlåta att dra på smilbandet.
Så gick han ut.
Söndagen efter stod Janne i begrepp att gå till
kyrkan, då han fick se Ellemina vinka i stersfönstret. Ett
ögonblick senare stod han vid hennes sida i sterset.
Genom den halvöppna dörren hördes gummans
stämma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
