Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
EN JULAFTON UNDER SNÖN.
Ett julminne från 1860-talet.
Vår lilla stuga hängde alldeles som ett svalbo under
»åhällan», ganska höga, brant sluttande backar, som
lågo vid åns ena kant. Den låga hyddan låg alltså
ganska lugnt för de flesta vindar. Endast när det
blåste skarp västlig vind, hade vi hela svepet på oss,
och då hände det rätt ofta, att halmtaket såg ut som
en nyluggad pojke eller rent av reste sin väg, ryggträna
haglade kring öronen på oss, dörrarna flögo upp och
slogo igen med smällar, skarpa som pistolskott, och
vinden tjöt ursinnigt i skorstenspipan och den spruckna
bakugnen. Kom det så samtidigt snö, föll denna in
genom de många springorna i väggar och loft, ja
mången gång vaknade vi och funno små snödrivor på
dynan — eller på själva kakelugnen, vilken ena timmen
var röd men den andra ljum och den tredje iskall.
Då frös allt i huset: drickat blev is i åttingen, och i
brödet tindrade tusentals kristaller, som gjorde så
ont i tänderna och krasade, när vi tuggade.
Vad vi »döjde» ett år, då vintern var förfärligt kall
och mycken snö föll! Några dagar före jul var jag ute
en solig, vacker förmiddag och blev högst förvånad,
då jag ej kunde upptäcka ett spår av landsvägen utan
fann hela sträckan ända ner till Ängagården vara ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
