Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mor själv var hemma eller borta. När där vävdes
förkläden eller schaletter, gjordes räckan nästan alltid så
lång, att Gunborg fick ett likadant plagg som mor själv,
och när där skulle vara nattvardsgång, satt Gunborg i
baksätet hos kvinnan, och Anders skjutsade för dem
båda till kyrkan — precis som de hade varit jämlikar.
Och det hade då aldrig hänt förr, ty Toa var en av
de gammaldags kvinnorna: som en far för folket, men
aldrig »ankamrat» med dem. Gamla Mätta hade en
gång åkt med hem ifrån kyrkan, när det var snöyra:
men fast gumman satt ensam i baksätet, fick Mätta
sitta mellan bägge drängarna där framme, och hon
hade ändå varit barnpiga åt Anders.
Därför blev också Toa som de hade »slagit henne
i ansiktet med en våt lase», när Gunborg vid
midsommartiden i år kom och sade upp sig. Gumman
trodde inte sina egna öron.
— Du flytta härifrån? Det menar du inte?
— Jo-o.
— Vill du ha tillökning på lönen?
— Nej!
— För säg då bara ifrå!
— Nej, jag har ju större lön än andra pigor här.
Det är inte det.
— Tycker du, att du har för strängt, så kan jag ta
en tös till.
— Ack, nej !
— Tänker du gifta dig, kanske;
Flickan började snyfta.
— Nej, aldrig!
— Var ska du ta vägen, då?
— Det vet jag inte.
17. — Wranér, Valda skrifter. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
