Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon gömde ansiktet i förklädet.
— Nej, men människa!
— Jag kan inte hjälpa det.
— Mitt lilla barn! Kan du inte säga mig vad det
är för?
— Inte nu. Men den 24: de skall mor få veta det,
innan jag reser.
Och så taltes där inte mer om saken, då Gunborg
var sig tämligen lik, lika vänlig i sitt sätt, lika rask i
sina sysslor och rädd om allting både ute och inne.
Kanske en smula vemodig understundom. Gumman
försökte förgäves utfundera, varifrån detta beslut
härledde sig. En dag frågade hon Anders, om han
visste reda på flyttningen. Jo, det gjorde han. Orsaken ?
Hade inte mor frågat henne? Jo, men utan att få
besked.
— Kan du inte fundera ut skälet, Anders?
— Det som skall åtskils, kommer åtskils.
— Vad menar du med det?
— Det som skall samman, kommer samman!
Och så tog han mössan och gick ut.
Så var den 24 oktober inne, själva flyttningsdagen.
Tidigt på morgonen for Anders till Arlöf för att höra
efter priset på sockerbetorna.
— Hur dags kommer du igen?
— Det vet jag inte.
Gumman gick tyst som en mur hela förmiddagen
och såg forskande på Gunborg, som hade röda ögon.
Hon gick nämligen allt emellanåt ut och grät en vers
i ensamheten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>