Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅKE VÄSKEMAN.
— Här är då inte ont om gubbar här på
släbo-bygden, sa nämndemannen. Här finns riksdagsgubbar
och många andra storgubbar; brännvinsgubbar och
rökgubbar, pengagubbar och »jordgubbar» — med
trinda »jordgummor», kogubbar, sillagubbar,
vävskedgubbar och positivgubbar, undantagsgubbar,
fattighusgubbar och gamla gubbar — ja, det påstås ju,
att i Lund finns där till och med unga gubbar. Men
krutgubbar finnas bara vid Torsebro krutbruk;
»prinsens gubbar», spögubbarna och »knallagubbarna» höra
till den förgångna tiden, och snart har man, inte engång
några »vägagubbar», d. v. s. tiggegubbar och
postgubbar. »Lödarpe-Eriken» har lagt sina trötta ben till
ro efter sin mångåriga vandring, »Onslunda-gubben»
och »Lunnarpemannen» likaså; »Tille» drager ej längre
omkring med sin kärra, sin gris, sin hund, en käring
och ett par ungar; »Svarte-Petters» ha rest opp till
Hallandsbygden; inte ens de blinda gubbarna, som
man förr i världen såg på Kiviks och Komsta,mölle
marknader, larva längre omkring och sjunga sina
ynkliga visor om kärlekens makt eller om gräsliga mord,
och sista gången jag såg gamle Knös, det var i
»Skånska Landsmålsföreningens» bok »Teckningar och
toner». Ju flera järnvägar här blir, dess färre bli
postgubbarna eller »väskemännen», som man kallade dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
