Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
påta efter kräftor. Och det märkvärdiga med honom
var att han, som slängde med armarna och hela
kroppen, när han gick på nykter kula, han gick rak som en
telegrafstolpe när han var »på stövlarna».
Aldrig var där nån, som sa nånting till honom
för det han levde så där — varken präst eller
skolebarn; han var ju född åboson och tiggde aldrig annat
än en sup, och den betalte han stundom med kräftor.
Sådana hade han nämligen alltid i fickorna och det
märkligaste var, att där levde de flera dagar ibland,
efter vad folk berättade. Många trodde, han kunde
trolla, ty han pratade med de otäcka, svarta kräken
som det hade varit människor, och de knepo honom
aldrig, hur han hanterade dem. Och när han kittlade
dem under buken, domnade de bort som de hade
varit döda; men bara han sen strök dem på ett
särskilt sätt, vaknade de till och voro pyriga. Han hade
visst lika stor makt över dem som den gamle
klockaren över fruntimmer — de kunde visst magnetisera
bägge två. Fast man på den tiden inte kände till att
det heter så.
Sådan såg kräftpåtaren ut på 1860-talet.
Hur han hade blivit sådan?
Ja, den frågan gjorde jag engång den gamle
riksdagsmannen.
Folk sa alltid, att där var ingen, som visste orsaken.
Kanske hans mor hade »försett sig» på någon stor
kräfta! Kanske ville de inte tala om vad de visste.
Men riksdagsmannen visste lite och talte om det också;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
