Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖR LIVET.
ETT JULMINNE FRÅN 1870-TALET.
Där var gille hos landstingsmannen, dubbelgille:
han fyllde 40 år, och det var hans tionde bröllopsdag.
Och därför stod glädjen högt i tak uti den lilla
förtrogna vänkretsen, där aldrig kortspel eller dans ägde
rum.
— Det var just nätt och jämnt att jag kom med
tåget i dag: när man ska ha kvintimmer med sig,
kommer man aldrig åstad förrän i sista stund, fast mor
inte är av de värsta sabbedeerna! sade en av
gästerna. Men så bar det också av, som det hade stått
för livet, som man säger, sa han.
— För livet, ja! Det har jag försökt vad det vill
säga, sade en annan allvarligt. Vårt äldsta barn var
årsgammalt, när det fick difteri, och läkaren sa, att vi
skulle vänt oss till honom förr, men det kunde väl
gå än ätt rädda den lille, om jag kunde vara tillbaka
från staden med medikament på två timmar. Jag red
själv, och jag tror, att jag var inte mer än en kvart
på de tre fjärdingsvägen: folk kom i dörrarna, där
jag for förbi och många trodde säkert, att jag stulit
hästen. Men jag trodde, att jag skulle gått av, när de
svarade mig på apoteket, att jag inte kunde få
medicinen på ringare än en timme. Jag bad och tiggde, och
de lovade göra vad de kunde, men bara jag tänker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
