- Project Runeberg -  Valda skrifter / Del 2:2 /
129

(1922-1927) [MARC] Author: Henrik Wranér
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Kanske även Kersti?? Visste hon om faderns
handlingssätt? Hur skönt jag tänkt mig livet mellan dessa
två kvinnor, som bägge höllo av mig: vilken av dem
skulle jag överge? Mor? Omöjligt! Kersti? Var det
lika omöjligt? Skulle hon vänta tills mor gått hädan —
och här satt jag och — hade jag ej önskat livet av min
egen mor? Huru sker dråp?

Det var mörkt i stugan — det blev allt mörkare
inom mig. Någonting måste göras och jag visste
ingenting bättre än att uppsöka Kersti, omtala allt för henne
och låta henne visa den rätta vägen ur detta mörker.
Men om hon i själva verket endast låtsat kärlek —
ja, hade hon verkligen ens visat, att hon höll av mig?
Kanske hon hölle av någon annan? Och så hade jag
tänkt på den tid då min moder skulle vara död! Jag
uthärdade icke längre, utan skyndade ut. Kallsvetten
pärlade på pannan, och jag tyckte mitt huvud brann.

Ute var det stark snöyra. Jag höll på att gå in
efter min kapuschong, men som det blott var en halv
fjärdingsväg till skolan, tyckte jag det var onödigt,
utan klev på med mina söndagspjäxor och min tunna
rock. Hur titt jag kilat den vägen på tio minuter!
Vägen till Kersti, min kära, trofasta tös! Trofasta?
Såpan sved allt värre på brännblåsan — läkemedlet
var giftigt.

Jag hade blott hunnit några hundra alnar, när
yrvädret tilltog och blev så svårt, att jag ej ens förmådde
se mina egna händer, som man säger; jag kan intyga,
att det gamla uttrycket är sant, helst vinden drev
snömassorna rakt i ansiktet på mig och murade ögonen
till. Vägen, som går över en slät och skoglös vång, var
redan förut översnöad och blev med ens omöjlig att se,
9. — Wranér, Ny samling. II.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:35:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/whsrifter/2-2/0131.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free