- Project Runeberg -  Valda skrifter / Del 2:2 /
130

(1922-1927) [MARC] Author: Henrik Wranér
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

helst det varken fanns dike eller gärdesgård. På ett
ögonblick var jag alldeles vilse, och fann åter mina
egna spår, fastän jag hela tiden tyckt mig gå rakt fram
i samma riktning. Jag fattade genast min ställning och
insåg, att här fanns ingen räddning förrän ovädret
upphört. Jag ropade, men ljudet klang så otydligt, att jag
genast fann, hur ändamålslöst det var. Och gamle
»Banko» stod bunden! Vid båda sidor om vägen lågo
mossar och gungfly ett stycke bortåt, så att jag ej
vågade ge mig för långt ut; jag beslöt alltså att gå i
en cirkel, dels för mossarnas skull, dels för att hålla en
gångbana fri från snö, såvitt möjligt var.

Där gick jag från sex på kvällen till nära sju på
morgonen — det är tretton timmar, och på den tiden
gick jag nog mellan fem och sex mil. Det är en dryg
väg i snöyra och alnshöga drivor, ty med all min
ansträngning kunde jag ej hålla banan klar, utan snön på
ömse sidor om den gick mig stundom opp under
armarna. Det var bitande kallt, men svetten lackade av
mig. Emellanåt måste jag sitta för att hämta andan;
så måste jag åter upp för att inte frysa ihjäl. De tunna
pjäxorna voro genomvåta och smaskade kring mina
fötter, ögonen bländades genom stirrandet på snön
och jag tyckte mig se otaliga gnistor, ögonlocken
brände som eld av snöstormens piskande, håret frös
till istappar, som krasade mot rockkragen, öronen voro
känslolösa och händerna kändes svullna. De tunna
byxorna alldeles överhöljdes av snö, vilken smälte
för den utströmmande kroppsvärmen* blevo frusna och
glatta som glas, frasade och brötos vid varje rörelse
och skavde hål på huden. Men jag gick, endast gick —
jag visste att jag gick för livet, osäker om jag skulle

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:35:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/whsrifter/2-2/0132.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free