Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MELLAN MÄSSORNA.
Juldagens morgonrodnad uppgick glödande i öster
och stjärnornas ljus på den stålgrå himlen blev allt
mattare liksom skenet från de nästan nedbrunna ljusen
inne i kyrkan, där ottesången nalkades sitt slut.
Församlingen sjöng redan utgångspsalmen:
»Dig kläd i helighetens skrud,
..O Sion! låt ditt harpoljud
Nu klinga när och fjärran!»
Sången ljöd fulltonig som den endast ljuder en
juldagsmorgon.
Den gamle kyrkoherden gick in i sakristian, glad
att tredjedelen av dagens arbete var undanstökat. Det
var ingen man med stora gåvor; hans uttal var
enformigt, föredraget släpande, och mera sällan utarbetade
han några nya predikningar — antingen »gick han i
fjärdingen» eller uppläste han någon predikan ur nyare,
tryckta samlingar, på vilka hans boksamling var rik.
»Det bästa jag finner, unnar jag mina församlingar»,
brukade han säga. Men vad han i sällsynt grad ägde
efter en trettioårig tjänstgöring, det var förmågan att
inge förtroende, att trösta, råda och hjälpa.
Därför såg han ej alls förvånad ut, när efter sångens
slut sakristidörren öppnades och en ung man inträdde.
Det var Erland, son till rusthållaren och
skiftesgode-mannen, som bodde mittför kyrkan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
