Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKOMAKAREKÄRINGENS KÖPENHAMNSFÄRD.
Mårten Skräddare hade kristnagille — som han
gärna hade allt som tättast. Och sedan tvillingarna
kommit hem från kyrkan och faddrarna varit vid vaggan och
smugglat var sin silverkrona under täcket, ovan vilket
de två nykristnades huvuden stucko upp som ett par
rödbetor ur en trädgårdssäng, började munnen komma
i gång.
Mårten Skräddare hade ett gammalt ordstäv.
— Dummerjönsarna tiga och bara äta; de kloka
äta och prata på engång, och de kvicka prata, så att de
glömma maten. Det skulle vara en ren besparing för
den, som gör gille, att bara bjuda kvickt folk; men här
är nu inte vidare gott om dem. Släkten är man tvungen
att bjuda, och den är gärna inte kvick — utom i
grötafatet, sa han.
Och så är det med mer än Mårten Skräddares släkt.
Den, som riktigt hade fått snacketyget i gång vid
kristnagillet, det var Sanna Skomakarens.
Naturen hade gett henne ett gott munläder och nu
hade hon till på köpet gjort en riktig romareresa. Hon
smattrade på så att Skräddaren sa, sen hon var gången
om kvällen:
— Det var den bästa gumor jag har haft, sa han,
och jag har ändå gjort nie barndop — en skatunge
skulle varit mer drygfödd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
