- Project Runeberg -  Valda skrifter / Del 2:2 /
165

(1922-1927) [MARC] Author: Henrik Wranér
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

varenda kutte hade sina kyrkkläder på: fruntimmer
pärlor på kapporna och röda blommor liksom pastorns
unga fru. Och ändå fanns där inte en själ ibland
alla dessa människorna, som svor eller var »på durren»
eller skrek. Danskarna ä allt ett farliga stillsamt folk
emot Villandshäradsboarna.

Där spelades musik på flera ställen: i ena hörnet
blåste en i blanka trumpeter liksom när artilleristerna
tåga upp på Kristianstads torg om middagarna. Och
det var sådana stiliga marscher så det kittlade i tårna
och man kunde inte låta bli att trampa takten. Där var
en, som stod och gjorde tempo för dem med en liten
käpp — Martina sa han hette Lugn by och han såg
ja gu lugn ut. Och folket klappade i händerna som de
hade blivit galna, när där spelades ett stycke, som
hette »korkgaloppen» — det lät som när man drar
opp korken av dessa här dyra vinflaskorna. De spelte
fioler och harpor i ett stort lusthus — det finaste jag
har sett: väggarna voro av glas, och inne som ute var
där bord och stolar och bänkar, där folk satt och
drack kaffe och bier av stora glas.

Martina drog mig bort till ett bord och satte sig
bland några fina fruar. — »Men du är väl inte toppig,
tös?» sa jag. »Tror du jag törs slå mig ner bland
köpstafruntimmer? Jag känner ingen av dem och ingen
har bett oss slå oss ner! Det kan ju aldrig gå väl!» Men
tösen bara skrattade och sa, där voro alla lika goda,
och där fanns ingen fåfänga såsom hemma i Willands
härad. Och ja min sju fingo vi en hel junta kaffe av
en fin herre, som var klädd i frack till på köpet, och
ingen människa sa ett ont ord till oss. Men där voro
många som tittade på oss. Martina sa, att det var på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:35:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/whsrifter/2-2/0167.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free