- Project Runeberg -  Valda skrifter / Del 2:2 /
167

(1922-1927) [MARC] Author: Henrik Wranér
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

annat, men jag tyckte det tog för galet på börsen.
Det är det enda jag har mot Köpenhamn: bara man
vänder sig, så kostar det 10 öre, och Martina, stackars
människa, hade aldrig börsen ur handen. Men så
betalte hon för oss bägge två — jag hade inte mycket
kvar av min femriksdaler.

Men nånting utmärkt att se, och så kostade det
ingenting särskilt, det var de, som gjorde konster. Ih,
Gud bevare mig! Där stodo långa stänger nedslagna
i »grönsvären» med bjälkar och läkten och mitt inne i
ställningen spände de ut ett stort sillagarn — ja, ni
kan tro mig, om ni vill, men sant är det. Och så köm
där fram den ena komedianten värre än den andra.
Det var obegripligt att se, hur en människa kan bli
så lärd — jag tror vår Herre har gett somliga
människor större gåvor än andra. Inte skulle jag kunnat
göra det och inte prosten heller, det jag tror, fast han
är en så from man. De kunde springa hit och dit
oppe bland läktena, hänga sig om varandra och ett
fruntimmer höll två karlar bara med tänderna.

— Den vill jag inte bitas med, sa Mårten
Skräddare, men ät Sanna, ät[ Maten blir kall!

— Och en gick på en ståltråd, så fin att jag inte
kunde se den, fastän jag verkligen har goda ögon,
och hon tog opp näsdukar med tänderna och gick
ledigt som på ett stugugolv. Och rätt vad det var,
slängde hon sig handlöst ner i sillagarnet, och jag blev
så rädd att om det hade gällt mitt liv, hade jag inte
kunnat låta bli att skrika, fast de, solm stodo
runtomkring oss, grinade, så att Martina började hyssja på
mig. Det var precis som det kändes, när Martina trillade
i brunnen engång, när hon var vid pass 4 år gammal.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:35:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/whsrifter/2-2/0169.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free