Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Nå, måste han ut med språket då?
— Djäsiken heller! Han teg som en gravsten. Men
Marta visste råd, hon. Hon sade upp sig först, och
när inte det hjälpte, lade hon sig sjuk och tog dit en
gammal käring, som lagade risgrynskaka åt Mårten
varannan dag, men så ynkligt, eländigt, förhärdat,
vidbränt usel, att han kunde inte få ner den. Så gav
han sig. »Något roligt ska en syndig människa ha
under sitt korta jordeliv!» sa han. »Kaka söker maka;
och kan en inte få en kaka utan maka, så är det så
gott att ta makan för kakan!»
Men naturligtvis blev han inte färdig att säga det,
förrän hon hade sagt adjö och fått sin kista på vagnen.
— Nej, det kan jag väl tro.
— Och så blev hon ju kvar. Hur hon gnodde och
levde, fick hon honom slutligen att ta ut lysningen,
fast en kan då begripa, att hon hade ett fasligt schå!
— Kan väl tänka det.
— Mest rädd var hon ändå att han inte skulle komma
med på bröllopet.
Det skulle hållas hemma hos hennes föräldrar, ty
kavat var hon, fastän hon var fattig, och hon ville då
inte, att det skulle se ut som hon kommit alldeles
barfota heller. Det ville för resten inte Mårten heller, utan
han stack till henne några stora sedlar engång, så
hon skulle göra sig en stilig utstyrsel.
— Hade han så mycken finkänslighet?
— Å, han förstod nog, hur det där skulle ta hennes
unga hjärta!
— Nå, Mårten Göransson och hans käring reste dit
två dar före bröllopet för att ordna och fiffa upp lite
i de gamla rucklena, men Mårten själv var det omöj-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
