Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Jag har alltid varit lite glad vid Lars, och strax
vi blevo bekanta såg jag nog, att han höll av mig; men
han var alltid ett sådant beskedligt liv och lät andra
gyckla med sig ute bland folk, så jag nästan tyckte det
var förargligt, när de sade jag skulle ha honom.
— Å, jag tyckte dår var ruter i honom, når han
tjänte hos mig —
— Jo, se prosten förstår mig nog inte. Jo, se, därför
kom det sig så, att jag gick och höll honom uppe år
efter år — når jag så blev alltmer fäst vid honom,
ångrade jag, att jag missaktat honom. Jag var rådd att
Herren skulle hemsöka mig för det. Förstår prosten
mig?
— Fortsätt, sade prosten vekt.
— Och så hörde jag engång han sa, att han var så
glad vid barn, och ömkade de föräldrar, som inga hade.
Och så kom jag att tänka på, att jag nu har gått och
låtit min ungdom förgå — jag är nu redan över de
tretti. Om jag nu toge honom och Herren skulle
straffa mig med ofruktsamhet och han skulle täras
bort av sorg för det, så skulle jag aldrig få en glad
stund. Därför tycker jag att jag är rent för gammal
för honom — jag är så ängslig — — inte för mig
själv, inte. Men ack, om jag hade tagit honom för
fem år sen.
Och hon grät, men lugnare och lättare var hennes
sinne, nästan glad hennes blick.
Prosten föreställde henne huru dåraktiga hennes
farhågor voro, huru ingen kan föreskriva Herren någon
nådegåva, minst barnens, och fick henne slutligen
över-tygad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
