Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Verkligen! Ser man på bara!
— Ja, nu är det ju tre år sen Bertel gick hädan
i frid. Aldrig har jag ångrat vårt förbund och inte? tror
jag att han gjorde det, han heller. Men inte talte jag
nånsin om för honom att han blev fångad så där lite
med konst; hur lyckligt vi levde samman, är jag rädd,
att han inte skulle tyckt om det och att jag skulle
kunnat få äta opp det i en smal vändning engång.
Och det tyckte jag kunde vara onödigt. Därför teg jag.
— Men den historien får mor verkligen ro fram med.
— Bertel var en hjärtans god man, men fasligt
obeslutsam — higgred, som de gamle sade här i
bygderna. För sin far var han rädd, så länge gubben
levde, för modern sen, och för vad folk skulle säga var
han rädd så länge han levde.
Jag tjänte hos hans mor i flera år utan att där
sades ett ord mellan honom och mig om hjärtesaker,
fast jag nog förstod att han gick kring mig som
katten kring en skål grädde: han ville så gärna, men
kom sig inte riktigt för, helst gumman var en »Sura
Sara» av gamla sorten. Där finns inte en grevinna,
som kan se ner på sin ladugårdspiga mer än gumman
såg ner på sina tjänarinnor.
Så blev Bertel svårt sjuk en vinter: han låg och
trillade ner på logen från högället och slog ryggen i
hackelsemaskinen. Han började spotta blod och läkaren
visste inte vad han skulle tro. Jag skötte honom som
ett barn i sju månader: efter som han tog sig, föll jag
av. Läkaren sa rent ut att det var jag, som hade räddat
Bertel genom mina outtröttliga omsorger. Sådana där
lärda karlar ha minsann ögonen med sig, somliga,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
