Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var månntro inte småsaker hon rev av sig!
Hon talte om skomakare, som skära breda remmar
ur andras läder; om käringar, som gå ut om nätterna i
bara lintyget och titta efter om grannens potatis äro
stora och kokefärdiga; om ungar, som ä färdiga att
spricka av stulna stickelbär och — och mycket annat,
som hon tyckte kunde vara uppbyggligt och gagneligt
en sådan stund.
Men — ett, tu, tre — kom skomakaren med sin
Martina ut på gården. I handen hade han sin
spannrem och hon den saligen avsomnade tuppastackaren.
Skomakaren svor och Martina skällde; han svängde
spannremmen kring öronen på Karna, och Martina stack
tuppen i näsan på henne. Det blev ett oväsen, så man
kunde trott att beväringen varit på hemväg från heden.
Så kom skräddaren också ut. Med alnen i hand.
Och så bröt det löst.
Skomakaren rök på alnaprinsen och drog till honom
med spannremmen, så att alnen bröts av och
stumparna flögo i synamentet på hans egen kvinna,
Karna-stackaren! Hon böjde ner huvudet och rände blint mot
Martina, liksom en bagge ränner mot en grindstolpe,
men Martina dängde henne kring öronen med
tuppa-liket, så att fjädern rök och Karna fick stora
blodstrimmor på kinderna — av tuppens blod, förstås, fast
det såg hiskligt ut.
Skräddaren hade varit skarpskytt i många år och
hållit tal om att gå ut och dö för fosterlandet, men
när han fick se tuppens blod, dånade han, och
höstafolket måste hålla skomakaren, så att han inte skulle
slå det arma skrället fördärvat, förrän det hade
kommit till sans igen, åtminstone. En av pigorna tor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
