Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han i alla fail var den ende, som inte förtröttades,
kunde hon ju inte låta bli att tänka på honom lite
ibland. Sådant där blir en vana, och snart tänkte hon på
honom både dag och natt.
Och så en söndag i vapenhuset drog hon Pernilla
sakta i tröjärmen. Pernilla begrep och följde efter in i
samma bänk som Olova — till faslig förargelse för
de andra fattigstukäringarna och en hop
husmans-kvinnor, som aldrig skulle vågat sig opp i
»rikemans-bänkarna». Och när de kommit in bak dörren, där
Mårten inte kunde se dem, böjde de sig ner helt
an-daktsfullt. Och då vred sig Olova sakta hän mot
Pernillas öra och viskade:
— Kom hit om söndag och ha med dig ett brev från
honom!
Pernilla knep henne i armen, och så var den saken
klar.
Gubben glodde snett över i bänken för att se om
Olova hade ögonen åt något1 håll, där hon inte borde
ha dem. Men då hade Pernilla redan hunnit pallra sig
förbi ett par gummor och satt ända inne vid väggen,
där en fattig stackare alltid skall sätta sig om han har
kommit i en bänk, som är över hans stånd. Så gubben
anade inte ett dugg.
Söndagen därpå smusslade Pernilla till Olova ett
brev, som hon gömde i barmen. Under veckan fick hon
tillfälle att läsa det — många gånger till och med —
och nästa söndag fick Pernilla en liten pappersremsa.
Och på den stod: Ja. Vänta litet till.
Andreas blev så glad att han höll på att »springa ur
världen på en timme». Det är, som bekant, skräddares
specialitet, när de bli riktigt förtjusta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
